Berättar mer! #Emma

Medans jag och Sara mockade brukade vi ofta prata om små kaniner och om hur mysigt och roligt det skulle vara att äga en. Just då verkade det superskoj, speciellt efter att ha sett fina bilder på kaninungar. Men det var ändå mest bara en flyktig dröm. Men julen 2009 berättade våra föräldrar för mig och min lillasyster att vi skulle bli kaninägare. Jag blev trots allt väldigt glad, men eftersom vi inte skulle få dem förens till sommaren funderade jag inte så mycket på det.

I maj hände det saker. Plötsligt satt jag i bilen påväg till en kaninfarm för att kolla på kaninungar. Hon som födde upp kaninerna hade berättat att hon hade två ''vita'' kaniner och en svart. Men en av dem ''vita'' hade eventuellt röda ögon. Detta hade oroat mamma som var rädd för att Alva inte skulle vilja ta hand om kaninen om ögonen var röda, haha!

Här började jag bli riktigt nervös och var spänd och glad. När vi kom fram fick vi hälsa på de sötaste små kaninungar, det fullkomligt vimlade av kaniner. Då minns jag att jag inte kunde förstå att någon kunde ha så många kaniner, men idag känns det faktiskt mer rimligt (jag har varit på kaningården fler gånger eftersom en kompis till mig har ridit där).

Vi valde att köpa två kullsystrar, den som skulle ha röda ögon visade sig vara Mollie och hennes ögon skiftar visserligen i rött, men rödögd är hon inte. Den andra kaninen var Bella, en svartbrokad tös.

Första kvällen hemma med kaninerna var så spännande, trots att vi läst att man skulle lämna kaninen i fred första dagarna kunde vi inte låta bli att springa där titt som tätt. Kaninungarna var ju så söta!

När jag väl fått kaninerna blev jag mer intresserad och började söka efter kaninhoppning, redan innan vi köpt kaninerna började jag bygga på ett hinder. En rolig historia, som jag inte ska berätta idag. Iallafall, så fann jag Ångermanlands kaninhoppare. Roligt, tänkte jag! Men det tog ett tag innan jag letat rätt på deras hemsida och ännu längre tid innan den uppdaterades. En dag kom det en uppdatering på hemsidan, det skulle hållas en tävling. Jag blev överlycklig och lyckades tjata med mig pappa och lillasyster till Härnösand för att vara åskådare.

Jag blev fascinerad, kaninerna kunde hoppa så högt och alla hade så många. Tur nog lärde jag mig redan där att kaninhoppning tar tid, även om den tävlingen tog slut ovanligt fort. Min pappa förstår inte vad vi gör hela dagarna som tar så lång tid. Vi umgås och har kul, brukar jag svara.

Nu hade jag iallafall blivit medlem och i slutet av Augusti skulle jag åka på min första tävling.


Mollie (min syster Alvas kanin)

Kram Emma


Kommentarer

Innan du kommenterar:
• Alla elaka kommentarer tas bort!
• Tipsa mig gärna om du har några råd!
• Jag vill gärna höra era synpunkter!
• Blogg tips är välkommna!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0